Ur ”Kvirre och Hoppsan på tigerjakt” (nr 13 i serien)

Av Ester Ringnér-Lundgren


(Det går ett rykte att en tiger går lös i Gränslösa skog. Så här skrev Kvirre till sin lilla trollfästmö innan han gav sig iväg med de andra trollen i Frallis bil.)

"Lilla, söta Elvira! Kan kanske inte skriva brev till dig i kväll, som jag lovat, för jag måste vara med och fånga in en tiger. Om det nu är en tiger! Jag tror vad jag vill i det fallet. Hur som helst ska du inte vara orolig, för vi har trolleribok med oss. Jag skriver så fort jag kommer hem. Evigt din Kvirre"
(Det är Frallis som lärt Kvirre att det är så man ska avsluta brev till en fästmö. Var han nu fått det ifrån.)

Trollen drar ut på tigerjakt (kapitel 8)

Så småningom var då alla samlade som skulle med.
Det var trollkungen, Frallis, Kvirre, Hoppsan, Bobbe (berättarkatt hos trollkungen) lille Punkts pappa som hette Stor-Pricken och två starka troll, som var bröder och hette Längden och Tvären för den ena var lång och den andra var kort. Och så till sist gamle Kluster.
- Gammal är äldst! sa han när han klev upp i bilen. Alltid har jag väl några goda råd att ge, om inte annat.
Så rullade bilen in i Kvastaskogen.
Hoppsan satt med tigerfällan i knäet och spanade ut genom sitt fönster. Han tyckte det var ohyggligt spännande. Det sa han till Bobbe också.
- För all del! sa Bobbe. Men jag gillar nog elefanjakt mer.
- Ja, elefanter syns ju bättre, sa Kvirre en aning retfullt.
Men Bobbe brydde sig inte om att svara. Han var van vid att Kvirre försökte driva med honom då och då. Det bästa var att inte låtsas om det.

*
Det hade börjat skymma. Det gjorde den mörka, täta Kvastaskogen ändå kusligare. Men någon tiger syntes inte till.
Till slut stannade Frallis bilen och slog av motorn.
- Jag tror inte det går att jaga tiger med bil, sa han. Vi bara skrämmer undan den.
- Ja, vi måste nog ge oss ut, sa Kvirre. Eller hur, trollkungen?
Men trollkungen sov. Lutad mot bilväggen och med kronan litet på sned och händerna knäppta över magen.
Och lika bra var det. Skogen var inte lätt att ta sig fram i för honom.
- Vad säger ni andra? frågade Kvirre.
- Jo, vi går väl ut och spanar ett slag, sa Längden och Tvären.
Men de gjorde inte en min av att resa sig.
- Ja, det är klart att det vore bäst att gå ut, sa Stor-Pricken. Men sedan fick han brått med att knyta sina skosnören i stället.
- Först måste ni lära er ramsan, sa Kvirre. Hör på nu!

Alla, balla, ralla, tvi
här i skogen råder vi.
Genast som vi säger till
ska du göra som vi vill.

- Måste den vara så lång? undrade Tvären. Jag har så rysligt svårt för att lära mig verser utantill.
Kvirre rynkade fundersamt pannan och bläddrade fram en sida. Så ljusnade han.
- Det är inte nödvändigt, sa han. Här står att "alla, balla, ralla, tvi" räcker för att en tiger ska bli ofarlig.
- Så den bits inte då? frågade Längden.
- Nej, naturligtvis inte! sa Kvirre.
- Hur var versen? undrade Tvären. Hilla, billa . . .
- Nej, "alla,balla, ralla, tvi . . ."
- Snälla, bara ett ord i taget! sa Tvären.
Kvirre tog ett ord i taget och Tvären sa efter. När han kom till "tvi" blev han glad.
- Tvi! sa han med eftertryck. Det var det lättaste ordet.
- Säg om alltsammans nu! sa Kvirre.
Tvären såg olycklig ut.
- Jag kommer inte ihåg det första, sa han.
- Men det gör jag! sa Längden. Jag kan hela ramsan och vi går alltid tillsammans.
Det var ju för väl! Vem vet hur länge Kvirre fått hålla på och traggla annars? När nu Tvären hade så svårt för verser.
- Ja, då går vi då! sa Kvirre.
Och så skuttade han ut. De andra blev plötsligt så artiga mot varandra och stod där i dörren och krusade och krusade . . . Då ropade gamle Kluster:
- Den som är modigast går först!
Då trängde sig alla ut genom dörren på en gång.
Kvirre hade redan gått upp på en liten bergknalle och gjort upp eld. Den skulle locka fram tigern, sa han. Åtminstone skulle den komma så nära, att man skulle se hans ögon glimma. För djurens ögon lyser som lyktor i mörkret när någon ljusglimt faller in i dem, men det gör inte trollens och inte heller människornas ögon.
Så slog sig trollen ned runt elden. Först satt de tysta och kastade bara då och då en skygg blick bakom sig. Så fort det prasslade i gräset rabblade de trollramsan ur boken om och om igen. Tvären klämde alltid i när de kom till "tvi", som var det enda han hade lyckats lära sig. Men bättre det än ingenting! Så började Bobbe berätta:
- Min farfar var en gång med på en karavan genom en öken, sa han. Det var en mycket farlig färd, för det fanns lejon i öknen. Och lejon är inte att leka med!
- Nej, det är det väl ingen som trott! sa den retfulle Kvirre och rörde om i glöden.
Bobbe brydde sig inte om Kvirres inpass.
- Som jag sa, så fanns det lejon i trakten, fortsatte han. En kväll kom karavanen fram till en oas. En sådan där grönskande plats, där det finns friskt källvatten och saftiga frukter. Alla skyndade sig ner från kamelerna de ridit på för att så fort som möjligt komma fram till källan. Då hördes plötsligt ett fruktansvärt rytande . . .
I samma sekund hördes ett fruktansvärt rytande i den mörka kvällen. De små trollen spratt till och såg vettskrämda ut . . .
Ja, inte Kvirre. Han satt lugn som förut och påtade i glöden.
- Det var trollkungen, som snarkade, sa han. Det lätet borde ni väl känna igen.
Ett nytt rytande hördes. Men nu kände alla igen trollkungens snarkande och blev inte rädda. Det fanns ingen i hela Gränslösa som snarkade som han. Men så var han ju störst, också. Och kung!
- Fortsätt, Bobbe! sa Kvirre. Det ska bli så intressant att få höra slutet på din historia.
- Det var min farfar som räddade dem alla, sa Bobbe.
- Ja, det har jag redan listat ut, sa Kvirre.
- Låt bli att avbryta mig ideligen, sa Bobbe förargad. Jag kan inte berätta då. Du förstör stämningen.
- Förlåt, sa Kvirre. Det var inte min mening.
Bobbe satt tyst någon minut och stirrade in i elden, så fortsatte han:
- Det stod ett fruktansvärt lejon framme vid källan. När han fick syn på människorna, som var på väg in i oasen, gav han upp ett nytt rytande och kom långsamt fram emot dem. Han var förfärligt uppretad. Då . . .
- . . . kom din farfar! sa den oförbätterlige Kvirre.
Men nu hörde inte Bobbe honom längre, så inne var han i sin fantastiska berättelse.
- Då kom min farfar, sa han. Han gick långsamt lejonet till mötes, hukade sig ner . . . och tog ett språng åt sidan! Lejonet vände sig rytande efter honom och då tog min farfar ett nytt språng och sedan började han springa runt lejonet. Runt, runt, snabbare och snabbare . . . Lejonet snodde och for runt han också, men min farfar var honom alldeles för snabb. Lejonet blev allt tröttare, hans andning blev allt tyngre . . . och min farfar bara virvlade runt omkring honom . . . Lejonet blev yr i huvudet, började vackla hit och dit . . . och föll till sist utmattad ner i sanden.
- O! sa Längden och Tvären.
- Sedan var det bara att släpa in lejonet i en bur, sa Bobbe. Och när de kom fram till närmaste stad sålde de honom till en cirkus.
- Och så var sagan slut, sa Kvirre. Vet du vad du är, Bobbe? Du är en "storljugare"!
- Kan väl hända, sa Bobbe och slickade belåtet sina tassar. Men hur skulle man annars kunna hitta på sagor?


(Ja här är kapitel 8 slut, men du måste förstås få veta hur det gick. Så därför hoppar vi till kapitel 13 och läser en liten bit till. Trollen har nyligen fått veta att tigern ligger och lurar under en tät gran. De vet precis vilken gran det är. Det är morgon och alla har sovit och är pigga och modiga.)


- - -

Tyst på tå smög alla, trollkungen också, fram mot Jättegranen vid Gråberget. Alla mumlade ängsligt på trolleriramsan, men Tvären sa bara "tvi, tvi" hela tiden.
Hoppsan hade för säkerhets skull tagit med sig tigerfällan. Vad nu det skulle vara bra för! Utan korv (skatan hade ätit upp korven) var det ju ingen mening alls med den.
Trollkungen hade besvär med sin sammetsmantel, som ville fastna överallt, och gamle Klusters skägg höll på att trassla in sig i varenda buske.
Men till slut var de framme. Tätt intill granens ena sida reste sig ett brant berg, och trollen spred ut sig så de kunde passa de övriga tre sidorna.
- Ser ni tigern? viskade trollkungen.
Kvirre la sig på knä och kikade in under de täta grenarna.
- Nej! viskade han.
- Hörs han? undrade gamle Kluster och satte handen bakom örat.
- Nej, snarkar gör han inte! sa trollkungen. Det skulle man ju annars kunna tänka sig . . .
Men Hoppsan hade hört något . . . något som han tyckte att han kände igen. Ett litet svagt, mjukt kurrande . . .
Aldrig i livet, att en tiger låter så, tänkte Hoppsan. Men däremot - nej, det kan väl aldrig vara möjligt!!! Jo, förresten - jag måste se efter . . .
Hoppsan la sig platt på marken och kikade in.
- Akta dig, Hoppsan, varnade Tvären.
- Du kan väl ramsan? sa Kvirre. Annars rabblar vi den åt dig.
Och Kvirre läste högt och tydligt:

Alla, balla, ralla, tvi!
Här i skogen råder vi.
Genast som vi säger till
ska du göra som vi vill!

Hoppsan kröp långsamt in under grenarna. Han hade just fått syn på en liten, liten tass, som stack fram under en sten.
Är det där en tiger, tänkte Hoppsan, så är det den minsta lilla tiger som finns..
Utanför granen rabblade alla trollen trolleriramsan. Taktfast och högt! Man skulle vara gjord av sten för att inte vakna av det.
"Tigern" spratt till, stack fram sitt lilla huvud och såg sig ängsligt omkring.
- Hej, sa Hoppsan och kröp närmare. Hej, lilla misse!
- Mjau! sa "tigern".
- Var inte rädd, sa Hoppsan. Jag heter Hoppsan. Och det är mina kamrater som väsnas därute.
- Jag heter Tiger, sa katten.

(Som du ser fick Kvirre rätt. Han trodde ju inte riktigt på att en tiger gick lös i skogen. Naturligtvis hjälpte trollen lilla Tiger, som gått vilse, att komma hem till sig igen.)

© Ester Ringnér-Lundgren

Tillbaka till läshörnan