Ur "Hemligt budskap, Kaja"

av Ester Ringnér-Lundgren © 1964

Git hade "nästan packat färdigt" hade hon sagt. Jo, jag tackar jag. Hon hade så många prylar kvar att vi fick vräka ut båda resväskornas innehåll på hennes säng och börja från början igen. Mera metodiskt den här gången!
Men det såg ändå omöjligt ut!
- Jag springer hem efter en kappsäck åt dig, sa jag. Det här går ju inte. Hälften kommer att hänga utanför.
Git kastade en blick på klockan.
- Det hinner vi inte, avgjorde hon. Inte om jag ska med tre-tåget. Och det ska jag. Vänta, jag har ju en kartong . . .
Hon dök in under sängen och drog fram en stor pappkartong.
- Den här blir fin, sa hon. Den fick jag den här klänningen i och förståndig som jag är så sparade jag den. Vi lägger alla tjocka saker i den. Morgonrock och badrock och . . .
- Sedan är den full! sa jag.
- Inte då! sa Git. Man får väl klämma ihop den . . .
Hon la ner morgonrock och badkappa, tofflor, kofta, yllescarf, en packe skolböcker, badborste - och en skokrämsburk.
- Så där ja, sa hon och la igen locket.
Det stod i sprättbåge och lämnade stora glipor vid sidorna. Skokrämsburken var det första som ramlade ut.
Den var av glas! Skokrämen var kraftigt rödbrun och låg vackert utspritsad på korkmattan.
Git flög ned efter en skurtrasa.
Hon lyckades få upp eändet utan att få en enda skokrämsfläck på sin klänning. Fantastiskt!
- Huvudsaken är att man håller huvudet kallt sa hon och strök bort en svettdroppe med armen. Puh, vad det är varmt! Ska det bli åska också?
Jag rusade ner med "skurtrasepaketet" och la det i sophinken. Sedan tvättade jag snabbt händerna och rusade upp igen.
Git hade nu fått bukt med kartongen. På ena ledden av den hade hon knutit snodden till sin badkappa - på den andra skärpet till sin regnrock.
- Hur mycket är klockan nu? - Du har tjugo minuter på dig allt som allt, sa jag. Skynda dig att säga adjö medan jag rusar hem efter en regnrock.
Jag snodde ner igen, lånade fräckt ett gammalt paraply som stod i stället och skyndade mig hem. Bytte skor och slängde över mig regnrocken.
På vägen tillbaka höll jag på att springa på Lasse som kom ut från hamnkaptensvillan i sällskap med Tobbe och Petter.
- Kom och hjälp till och bär! hojtade jag. Ifall Git inte får tag i en bil.
De var bussiga och följde efter.
Ut genom dörren till panget kom i detsamma Git. Nästan ramlade ut med sina kappsäckar, sin handväska, en jacka och sin kartong. Plus Paltus - kaninmaskoten - fastklämd under ena armen.
- Det fanns ingen bil! ropade hon.
- Kära barn, hörde vi tant Magda bakom henne säga, det här går inte. Vänta och ta nästa tåg!
- Neej, snälla tant, jag ska med tre-tåget!
- Du har prick tio minuter på dig, sa Lasse. Det här blir spännande. Hit med en kappsäck!
Han högg tag i en kappsäck - så fick han syn på "kartongkorven"
- Vad i fridens namn är det där? En misslyckad sjösäck?
- Den tar jag själv, sa Git raskt.
Vi högg tag i var sin pryl och rusade iväg så vattnet skvätte om oss.
När vi svängde in på Storgatan tappade Git Paltus och fick rusa tillbaka ett par steg efter honom.
- Kunde vi inte gå en bakgata? föreslog Lasse.
- Är du feg? fräste Git och stormade vidare.
Hon hann lösa biljett och komma på tåget. Det var i sista sekunden och det var rena undret.
I samma ögonblick som stinsen gav avgångssignal, skar en blixt genom luften följd av dunder och brak.
- Vilket resväder! sa Lasse. Det är som att följa själva Asa-Tor till tåget.
Git hann inte svara - bara vinka. I rök och med blixt och dunder ångade tåget ut från stationen.
Just när vi skulle vända oss om och gå fick Tobbe syn på en sak på marken.
- Titta! sa han. Tappade hon inte en pryl i alla fall!
Nej, det var inte Paltus, som låg där - så illa var det inte.
Det var tandborsten!

© Ester Ringnér-Lundgren