Ur "Lotta är sig lik" (nr 3 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)

En olycksalig teckningslektion

Vad det kändes konstigt att komma tillbaka hem och börja plugget igen. Det verkade så vardagsaktigt och enahanda efter det underbara påsklovet.
Vi hade stannat borta över hela lovet. Ja, inte pappa, han var tvungen att åka tillbaka på annandagens kväll, men vi andra. Malin och Gerd och jag var ensamma i fasters våning de här dagarna, och vi låg till elva på förmiddagarna och pratade till långt över tolv på nätterna och hade det vidunderligt vilsamt och trevligt. Sista kvällen hade vi haft en liten bjudning av enklaste slag för alla de ungdomar som varit med på bröllopet och som vi umgåtts med de här dagarna. Och vi kom högtidligt överens om att försöka hålla ihop och skriva till varandra och träffas på sommaren.
Hur det skulle gå till och vem som skulle skriva till vem fick framtiden utvisa.
Efter allt detta skulle man alltså börja plugget igen! Det kändes verkligen visset.
Det tyckte mamma också. Hon hade haft väldigt roligt och trevligt, fått nya vänner och varit bortbjuden stup i ett. Fått sova så länge hon ville och fått kaffe på sängen varenda dag.
- Rena husmorssemestern, sa hon, när vi på tåget hem satt och diskuterade påskveckan. Men den som var glad, när plugget började, det var Giggi. Av någon anledning hade inte en enda en av flickorna i vår klass varit kvar i staden över lovet. Så Giggi hade varit väldigt ensam.
På ett sätt hade det varit bra i alla fall, sa hon. För hon hade hunnit läsa en massa böcker och hon hade äntligen kommit någon vart på duken hon sydde.
Nu var hon väldigt nyfiken på hur jag hade haft det, men jag hann ju bara berätta en bråkdel av allt jag hade att tala om på vägen ner till skolan.
- Vi fortsätter på rasterna, sa jag. Och så i eftermiddag, förstås.
Men andra tillfällen skulle yppa sig!
Det var ett underbart väder denna dag. Solen sken från en molnfri himmel och luften var ljum även i skuggan. När vi skulle gå in igen efter första rasten nästan stönade vi. Men något idrottslov kunde man ju inte hoppas på så här första dagen efter påsklovet.
Vi skulle ha teckning de två sista timmarna före frukost och det var ju ändå en god sak. Vi tackade vår lyckliga stjärna för att vi inte skulle ha pluggämnen hela dagen.
När vi kom traskande uppför trappan till teckningssalen mötte vi Rit-Valle.
- Vi tar teckning utomhus i dag, sa han. En sån här vacker dag kan man inte låta gå till spillo.
Han är en klok karl, Rit-Valle, fastän han ryter och härjar litet väl ofta. Det går livligt till på teckningstimmarna. Rit-Valles temperament är konstnärsbetonat och det behövs inte mycket för att det skall slå gnistor om honom.
När han nu fem minuter senare stod med oss omkring sig ute på skolgården för att ge oss förhållningsorder, lät det ungefär som man tänker sig en barsk korpral ryta till sina rekryter.
- Ni får gå vart ni vill på ett område begränsat av Ekebyvägen i norr, stationsområdet i öster, hamnen i söder och Esplanaden i väster. Jag kommer att vandra runt och se var ni håller till och vad ni ritar. Om jag finner någon utanför det området jag har sagt blir det anmärkning. Vidare: När ni kommer tillbaka till skolan ska ni ha hunnit rita något, sak samma vad, men det ska vara färdigt, sånär som på eventuell finputsning. Uppfattat?
- Ja i alla tonarter hördes från vår uppmärksamt lyssnande skara.
- Det är bra! Ge er iväg nu!
Vi skingrades snabbt åt alla håll.
- Nu gäller det att hitta en lugn vrå, sa Giggi, så att man kan sitta där och prata i frid och ro.
- Helst rita också, sa jag. Du vet, jag är ingen snabbtecknare.
- Asch, det gäller bara att hitta ett motiv, som är tillräckligt enkelt, sa Giggi. Jag ska hjälpa dig. Vi går ner till hamnen.Vid gamla tullhuset finns en soffa utmed väggen. Där sätter vi oss och blir solbrända och vackra.
Det var inte något dumt förslag. Jag var med på det. Vem vill inte bli solbränd och vacker?
På soffan vid det gamla tullhuset var det härligt. Vi hade lä och solsken, och i en liten rabatt strax framför oss blommade krokus och scilla.
Hamnen var full av fartyg. Vinschar gnisslade, järnvägsvagnar rasslade långsamt förbi med gods av det mest skiftande slag; mjölsäckar, bilar, oljefat...
Nog fanns det fullt upp att rita av. Om man nu kunde rita!
Giggi, som är duktig även i teckning skissade raskt upp konturerna till den lastångare hon hade rakt framför sig, men jag, min stackare, såg mig om efter något som var enkelt nog åt mig.
- Vad ska jag ta , tycker du? frågade jag, sedan jag i tur och ordning förkastat
1. en liten sparv (den flög, förresten)
2. några tomlådor staplade på varandra
3. en lyftkran.
- Rita av den där stilige styrmannen som står där vid relingen, föreslog Giggi.
- Skoja inte! sa jag.
- Rita av flaggan där i aktern på båten, då.
- Ja, det kunde kanske vara lagom, sa jag. Det är väl småskolans kurs.
Jag satte i gång med flaggan.
Det är klart att det inte var min mening att bara rita flaggan och så ingenting mera. Nej då, jag tänkte ta med en bit av relingen, några måsar som kretsade strax ovanför, och så konturerna av husen på motsatta sidan av strömmen. Så tänkte jag mig det! Att det sedan inte blev så är bara en liten bild ur livet. I all synnerhet ur "Lottas brokiga liv".
Giggi var snart klar. Sedan satte hon sig bekvämt till rätta, halade upp en påse gott - chokladlinser denna gång för omväxlings skull - bjöd mig och sa:
- Berätta nu, Lotta!
Nu är det så med mig, att rita kan jag inte men berätta kan jag. Uppsatsskrivning är för mig skollivets salt och krydda, russinet i bullen , guldkornet i sanden…
Med glad berättariver satte jag igång, utelämnade ingenting men bredde på litet här och där för att förstärka effekten . . .Giggi var den idealiska lyssnerskan. Hon skrattade ibland och sa "oj då" och "nej men" på precis rätt ställen.
Tid och rum hade upphört att existera. Det enda som var verkligt för oss var det varma solskenet, vårblommorna framför oss och det entoniga gnisslandet från vinschar och lyftkranar.
Då tornade plötsligt något stort och mörkt upp sig vid vår sida. Rit-Valle!
- Jaså, det är här ni har gömt er!
Gömt oss, kantänka! Satt vi inte fullt synliga på en soffa utmed en gul husvägg? På Rit-Valle lät det som om vi krupit in bland tomlådorna under en presenning.
- Vet ni hur mycket klockan är? fortsatte Rit-Valle.
Nej, det visste ingen av oss, för Giggis klocka var på lagning och jag hade glömt att ta på mig min.
- Titta på väggen bakom er då, sa Rit-Valle.
Vi sneglade på väggen bakom oss. Ovanför dörren fanns en klocka.
Den visade på halv tolv!
- Den där går ju fel, sa jag.
Rit-Valle såg bistert på mig.
- Den går inte fel, sa han.
Vi flämtade till, både Giggi och jag.
- Halv tolv! Ja, men då . . .
Vi såg villrådigt på varandra; vi ville inte tänka tanken ut.
- Just det! sa Rit-Valle. Ni har suttit här trekvart av frukostrasten också. Om en kvart ringer det in.
Vi stod stumma. Det borde i och för sig ha varit en upplevelse för en lärare att se Giggi och mig så tysta och stilla, men Rit-Valle såg inte ut att fästa någon uppmärksamhet vid det.
- Nå, sa han, visa mig nu vad ni har ritat.
Giggi gav honom sitt ritblock. Det var en schvungfull teckning! Rit-Valle grymtade också några belåtna och tydligen uppskattande ord.
- Inte tokigt alls. Men du kunde ha lagt ner litet mer arbete på detaljerna, Ingrid, när du nu ändå tog så god tid på dig. Du skulle lätt kunna rita dig till ett litet "a" om du bara lade manken till. Han gav henne ritblocket tillbaka och vände sig sedan till mig. Nå, du då Marie-Sofie, vad har du åstadkommit?
Darrande räckte jag honom mitt ritblock.
Han såg på min teckning och hans ansiktsuttryck förändrades på ett skrämmande sätt. Ögonen såg ut att vilja tränga ur sina hålor. Han tyckte inte om min lilla flagga, det var tydligt, det.
- Och det här har du behövt tre timmar till, sa han med kvävd röst. Tre timmar för att rita ett kvastskaft med en disktrasa på!
- Det är en flagga, påpekade jag sårad.
Rit-Valle skrattade gällt och skärande.
- En flagga, sa han. En flagga! Tror du att du går i småskolan?
Jag samlade allt mitt mod. Här gällde det att försvara sig.
- Det skulle ha blivit litet mera, sa jag. Några måsar och husen på andra sidan strömmen och så . . .
- Och vad var det som hindrade dig? sa Rit-Valle. Att rita måsarna.
Jag teg.
Vinscharna gnisslade, tågen tuffade långsamt förbi, sorglösa sjömän skrattade och ropade till varandra - allting fortgick på samma sätt som det gjort hela förmiddagen utan en tanke på att framför gamla tullhuset stod en stackars elev med en rytande teckningslärare framför sig. Och ändå hade den stackars eleven ritat en flagga - symbolen för fosterlandet.

© Ester Ringnér-Lundgren