Ur "Ja, se Lotta!" (nr 2 i serien)

av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren)

Malin och jag rådfrågar ödet

Jag kunde inte sova. Dels värkte det i benen efter sparkturen, dels hade jag kommit ihåg den där engelska boken som jag fått i julklapp och läst två sidor i men som sedan spårlöst försvunnit. Med andra ord - jag hade börjat oroa mig för vårterminsbetyget!
Eftersom vårterminen inte började förrän i morgon bitti klockan tio var jag ute i god tid med mina bekymmer. Vänta nu, så jag fick tänka - ett BC kompenserades av tre Ba . . . Var skulle jag ta dem ifrån? Jo, jo, de fanns - men jag hade två B? också! I geografi och matte. Hur i fridens namn skulle jag klara upp det här?
Jag fick inte bli kvarsittare! "Blodet isades i mina ådror" vid blotta tanken på att Giggi och jag inte längre skulle vara klasskamrater. Och att plugga på sommaren var ett elände. Plugga dag efter dag och ändå hela tiden sväva i ovisshet om hur det skulle gå! Nej, jag måste klara engelskan.
Lockige Fridolf skulle naturligtvis fråga om jag läst extra i jul så fort han fick syn på mig. Här gällde det att hugga i ögonblickligen! Var hade jag lagt den förbaskade boken?
En snilleblixt lyste plötsligt upp mitt inre mörker. Den låg i "skattgömman" naturligtvis. Att jag inte hade tänkt på det förut.
Jag böjde mig ut över sängkanten och famlade i det smala mellanrummet mellan min byrå och sängen. Där var den, "skattgömman", en gammal margarinkartong överklädd med polkagrisrandigt klisterpapper.
Jag drog fram asken, letade ljudlöst reda på min lilla ficklampa i spegellådan på byrån och lyste ner i "skattgömman".
Överst låg den halvstickade baksidan till en jumper, så två låneböcker och - titta, nej, men så kul - en halv marsipangris från i julas fanns ännu kvar i sin lilla ask.
Jag bet en bit av grisen och letade vidare. En blåprickig sidenscarf - som jag letat efter den uslingen - och där, se, det var som jag trott, där låg engelskboken. En förtjusande bok med de sötaste teckningar som handlade om en liten kattfamilj.
Jag sköt in "skattgömman" halvvägs under sängen igen, behöll boken, marsipangrisen och ficklampan, och vände mig sedan mot väggen. Efter en stunds bökande hade jag lyckats dra upp täcket som en skyddande skärm utåt rummet och kunde i skenet från ficklampan läsa i min engelska bok. Då och då bet jag en bit av min marsipangris. Jag började förstå dem som bedrev sina flititga studier nattetid. Tänk, så lugnt och fridfullt det var.
När jag läst två sidor var marsipangrisen slut och då blev det genast lite tråkigare. Ficklampan lyste sämre också. Men tre sidor skulle jag läsa, det hade jag föresatt mig. Friskt mod, Lotta! Jag hade bara några rader kvar när det hördes en viskning i mörkret:
- Lotta!
Det var Malins röst.
- Ja! Vad är det?
- Är du vaken?
- Nej, jag pratar i sömnen.
Malin fnittrade till, så fortsatte hon:
- Jag kan inte sova.
- Inte jag heller. Jag studerar!
En sekunds tystnad.
- Vad gjorde du, sa du?
- Studerar! Pluggar engelska!
Det hördes tassande steg på golvet och Malin stod bredvid min säng.
- Du är inte klok!
Jag gav upp en dramatisk suck.
- Jag är värd beröm och uppmuntran, sa jag. Men vad får jag? Oförstående och kritik!
Jag smällde igen boken och släckte ficklampan.
- Vad ska vi göra, tycker du? Gå ut i köket och baka wienerbröd till kaffet i morgon bitti?
Malin fnittrade till för andra gången, och Gerd mumlade ogillande i sömnen. Vi var tysta någon minut, så viskade Malin:
- Lotta, kan vi inte gå ut i köket och äta en smörgås eller så?
Visst, det var klart att jag ville. Ännu har ingen vädjat förgäves till Lotta när det gällt att skaffa lite omväxling i tillvaron.
Tysta som andar smög vi oss ut i köket och drog ljudlöst igen dörren efter oss.
- Vad tycker du vi ska dricka till, mjölk eller choklad?
- Choklad, sa jag. Jag rör till den om du gör i ordning några smörgåsar.
Det var väldigt trivsamt ute i köket så här dags på dygnet. Månen tittade in mellan de rödrutiga gardinerna och väggklockan tickade så hemtrevligt.
Vi tände ett stearinljus och slog oss ned vid choklad och ostsmörgåsar.
- Du, sa Malin, kan du lägga patiens?
- Jaa, sa jag lite förvånat. Jag kan en besvärlig en som nästan aldrig går ut när man vill att den ska svara "ja" men som går ut hur lätt som helst när man vill att den ska svara "nej". Varför frågar du det förresten?
- Jo, du förstår, det är en sak som jag så gärna skulle vilja veta. Det är mycket viktigt, förstår du.
- Ja, men Malin, du kan ju inte tro på en patiens!
- Nej, det vet jag. Och svarar den inte som jag vill, så bryr jag mig inte om det heller. Men om den svarar rätt, då förstår du, skulle jag ta det som ett gott omen.
- Aha! sa jag. För nu begrep jag ju. Du vill förstås veta . . .
- Lotta! sa Malin allvarligt. Säg ingenting! Inte ett ord!
- Kör i vind! sa jag. Jag säger ingenting och jag ska lägga patiensen.
- Du är bussig, Lotta, sa Malin. Men vet du var vår gamla kortlek finns?
- Jag tror det, sa jag och smög mig ut till farmorsbyrån i hallen.
Där - i en av spegellådorna - skulle den ligga. Den där gamla nötta kortleken som vi brukade spela kasino med i yngre dagar. Jo, den fanns kvar!
Tyst in i köket igen.
Jag blandade korten och tänkte inom mig att här fick jag nu sitta och vara Ödets redskap när Malin ville ha reda på om hon skulle bli gift med Håkan eller om han var hemskt kär i henne. Den där malliga, självsäkra Håkan!
Tre gånger i rad ska man lägga patiensen. Men om den inte hunnit gå ut tredje gången så är Ödets svar "nej" även om man så bara sitter med ett enda kort kvar i handen.
Nu var det tredje gången.
Malins ögon hängde vid korten och jag blev nästan "fummelhänt", Två kort kvar - ett kort - nej, den gick inte ut.
Jag väntade att Malins tårar skulle börja plaska ner i chokladkoppen, men i stället sken hon som en sol.
- Underbart! sa hon. Håkan bryr sig inte om Viveka.
Pang! Där blev Lotta lurad.
- Nu ska vi be Ödet svara dig, sa Malin. Lägg en patiens till, Lotta. Klockan är bara halv ett, än dröjer det till "andra ringningen". Vad vill du veta?
- Om jag klarar mig upp i vår, sa jag.
Jag blandade på nytt.
Suckande satte jag sedan igång. Jag visste nog sjutton svaret.
En gång, två gånger - det såg mycket mörkt ut. Tredje gången. Tre kort kvar - det gick upp och det gick upp - och det!
- Hurra! väste jag. Lilla Lotta klarar sig!
- Fint! sa Malin. Men snälla Lotta, sluta bara inte plugga för det här nu. Riktigt säkert är det ju inte.
- Nej, o nej, jag ska vara så flitig så. Du ser ju att jag läser både dag och natt!
Vi drack upp det sista av chokladen och skulle just blåsa ut ljuset när vi hörde tassande steg utanför. Så gick dörren sakta upp och där stod Gerd.
- Jaså, det är här ni sitter! Spelar ni kasino, tokskrållor?
- Nej, men vi kan göra det nu om du vill. Eller ska jag lägga en patiens för dig också?
- Du är snurrig, Lotta! Kan jag få den där smörgåsen som finns kvar?
- Javisst, var så god. Är du säker på att du inte vill rådfråga Ödet?
- Ja, absolut, jag vill sova. Ska ni lägga er, ni också?
Jag såg frågande på Malin.
- Vad tycker du, Malin? Ska vi sova eller ska vi vaka in den nya terminen?
Malin fnittrade för tredje gången. Hon tycks vara fasligt lättroad så här dags på dygnet.
- Nej, kom nu, Lotta, så lägger vi oss.
Vi ställde undan kopparna och blåste ut ljuset. Så tassade vi i gåsmarsch in till vårt rum igen.

*

Ester Ringnér-Lundgren (Merri Vik) ©1958

Tillbaka till läshörnan