- - -
Strax före geografitimmen kom Ulla framkilande och gav mig en bok.
- Här har du boken du ville låna. Himmel, vad den är spännande! Du anar inte ...
Jo, jag anade, för jag hade redan läst halva. Det var Sivs bok och på två raster härom dagen hade jag hunnit riktigt långt i den. Men eftersom det var Ulla som först fått löfte att låna den hade jag motvilligt fått lämna ifrån mig boken. Dock efter att först ha tagit ett heligt löfte av Ulla att hon skulle sno sig på med den - inte läsa fem rader per dag. Och nu fick jag den som sagt.
Alma, vår geografilärarinna, har en egenskap som ibland är till glädje och ibland till förargelse. Hon går i ordning med frågorna. När man har fått en fråga så är man för det mesta klar för resten av timmen. Får man den i början av lektionen är det utmärkt, då har man kolossalt gott om tid för egna funderingar. Att få sitta och vänta till slutet av timmen är avgjort sämre.
I dag hade jag tur. Jag fick fråga två. Svarade riktigt bra också, vilket resulterade i en liten belåten nick från Alma och en anteckning i hennes gröna bok.
Boken jag hade fått av Ulla hade jag lagt upp i vänstra hörnet av bänken. Det var ett raffigt omslag - Moira står dold i dunklet inne i en park, men där skymtar en mörk gestalt bakom henne ...
Försiktigt drog jag boken litet närmare och öppnade den. Med något besvär lyckades jag lirka upp det ställe i boken där jag slutat på rasten i lördags.
Först läste jag försiktigt med ideliga sneglingar åt Almas håll, sedan blev handlingen alltför spånnande för att jag skulle hinna med några sneglingar.

   Moira är ute efter ett topphemligt meddelande och hon måste ha det snart Det har redan gått alltför lång tid, och den annars så förslagna och kloka Moira börjar bli desperat, tar för stora risker ... Hon har fått en hemlig order att infinna sig i denna ödsliga park, men nu i mörkret och tystnaden blir det alltmer klart för henne att hon blivit lurad i en fälla. Hur skall hon komma härifrån oskadd ...? Där hon står - till hälften inne i ett tätt buskage - ser hon en mörk skepnad på gräsmattan framför sig. Om hon bara inte ger ett ljud ifrån sig har hon en chans att inte bli upptäckt...    Då - hör hon plötsligt ett det svagaste prassel bakom sig, tätt bakom sig... Hon känner kallsvetten sippra fram på sin panna. Slagen av fullständig panik och oförmögen att röra ett finger står hon stel och väntar bara på hugget av en kniv...

   Det var inte Moira som stod där i den ödsliga parken med det olycksbådande svaga prasslet bakom sig - det var jag! Mina ögon hängde vid boken, yttervärlden hade upphört att existera, jag stod där bara med kallsvettig panna och väntade på hugget...
   Och det kom!
   En hård spark på mitt ena ben och en dolkspets mitt emellan skulderbladen...!
   Jag gav till ett skrik!!! [---]
   I nästa sekund hade jag flugit upp ur bänken och stod där på darrande ben medan jag fånigt såg mig omkring.
   Alma satt i katedern med ena handen tryckt mot bröstet, mina klasskamraters ögon hängde vid mig med ett uttryck av den mest otroliga häpnad...
   - Marie-Sofie, vad i himlens namn tar du dig till?
   Almas röst var gäll av upphetsning.
   - Jag...jag...
   - Vad då???
   - Jag fick... ja, det vill säga jag trodde jag fick en dolk i ryggen.
   Nu såg Almas ögon ut att tränga ur sina hålor.
   - En dolk i ryggen - säg för guds skull vad det är med dig. Är du sjuk?
   Nej, nej... det är jag inte...inte alls. Men det var faktiskt något som träffade mig i ryggen Inte en dolk kanske, men något...
   Det var Mick som satt närmast bakom mig. Nu spände Alma ögonen i honom.
   - Var det du, Tronning, som hade något för dig?
   Mick fnös indignerat.
   - Jag petade till Lotta med min penna, det var vad jag gjorde. Inte hårt heller för den delen. Jag ville fråga henne en sak, men hon satt ju och läste...jag menar sov...och hörde inte.
   - Och då petade du till henne med en penna. Var det verkligen en penna?
   Nu var Mick röd i ansiktet av ilska.
   - Ja, det var en penna! Den här, som jag håller i handen.
   - Och det kunde Marie-Sofie få för sig var en dolk. Hur kunde det komma sig?
   Jag svarade inte.
   Giggi, som är en skarpsynt flicka och för länge sedan anat sammanhanget, satt och såg ut genom fönstret med totalt likgiltig blick, vågade inte se på mig. Förmodligen höll hon tummarna för min välfärd.
   Nu dök en tanke upp i Almas huvud.
   - Mick sa något om att du satt och läste... sa hon eftersinnande och såg på mig. Är det riktigt?
   Jag tänkte efter ett ögonblick men kom underfund med att jag inte hade den ringaste chans att peta undan "Moira, hemlig agent" från bänken.
   - Jaa, sa jag tungt.
   Alma sträckte ut en uppfordrande hand.
   - Får jag se vad du läste?
   Jag tog boken och hasade mig motvilligt fram till katedern.
   Alma tog boken, bläddrade lite i den, såg på vinjetten med avsmak målad i sitt ansikte och sa med en röst full av förakt:
   - Och sådant sitter du och läser? Sådana gräsliga, hemska böcker, som gör dig så uppskärrad att det bara behövs att någon nuddar vid dig med en penna för att du skall gallskrika! Och nästan skrämma slag på dina lärare. För det var nära att du gjorde det, förstår du.
   Alma var blek. Såg ond ut, men var blek och verkade rätt skakad.
   - Jag är hemskt ledsen... sa jag.
   Alma slängde hårdhänt Moira i katedern.
   - För den här timmen är det slut med gansterlektyren i alla fall, sa hon. Och anmärkning får du, det begriper du säkert själv.
   Ja, jag begrep.
   - Boken kan du ta efter timmens slut, sa Alma. Men skräm inte dina föräldrar med samma illtjut som du upphävde nyss.
   Hon såg inte åt mitt håll mer och jag återvände till min plats.
   Framtiden var ljus hde Giggi sagt i morse. Kanske för vanliga människor, men inte för sådana som jag. Tänk om jag hade skrämt slag på stackars Alma...
   Jag fösjönk i dystra funderingar - men blev plötsligt tvärarg. Skrämt slag - vem var det som så när hade skrämt slag på mig? Jo, Mick! Det var Mick som var upphovet till alltsammans. När han såg att jag satt och läste en bra bok kunde han inte då ha lämnat mig ifred utan plötsligt få för sig att han skulle fråga mig om något. Någon liten fånig sak som han kunnat vänta med till rasten. Jag blev argare och argare, där jag satt. När det äntligen ringde hade jag arbetat upp mig till praktfullt ursinne.
   - Det var ditt fel röt jag år Mick så fort Alma försvunnit ut i korridoren. Vad farao menar du med att sitta och sticka mig i ryggen med en penna när du ser att jag är upptagen? Du sparkade mig på benet också förresten.
   - Jag slant med foten när jag böjde mig fram för att försiktigt peta på dig med pennan, sa Mick. Och ögonblickat efteråt skriker du som en stucken gris. Hur tror du det kändes för mig, va? Måste du alltid ställa till ett himla rabalder och skrämma slag på alla människor.
   - Skrämma slag! skrek jag. Alla hojtar om att jag skrämmer slag på dem, men vad gör alla människor med mig? Alltid är allting mitt fel - kan du begripa varför? Nästa gång du vill tala med mig så talar du till mig. Sticker inte en penna rakt i ryggen på mig. - Vad ville du förresten?
   - Fråga om du ville följa med på bio, röt Mick. Men det är det inte tal om nu. Inte tal om, förstår du. Jag går inte på bio tillsammans med en ångvissla!
   Ångvissla... Jag kunde inte svara,,, det fattades mig ord. Alldeles slak av alla skakande upplevelser gick jag fram till katedern och tog hand om den förbaskade Moira. Och hon skulle vara hemlig agent! Pfui! Låta lura sig ut i en ödslig park och sedan stå där panikslagen för att det prasslade lite i buskarna bakom henne. Förmodligen bara en liten råtta! Hade hon bara varit så förslagen och klipsk som en hemlig agent bör vara så hade jag aldrig råkat så illa ut som jag gjort! Och sluppit att i terminenes elfte timma få en anmärkning. Sagoböcker skulle hädanefter bli min lektyr...

© Ester Ringnér-Lundgren