Ur "Var glad, Lotta" (nr 19 i serien)

Av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren) © 1968

"På villovägar" och "Spela och var glad" (två kapitel i rad)

På villovägar

Naturligtvis brukar jag alltid gå till Giggi annars. Men i dag hade jag inte lust. Inte med gitarren i sitt hemmasydda fodral. Dessutom var jag lite sen på grund av diskussionen med Malin. Jag beslöt mig för att ta bussen. Visserligen skulle det dröja tio minuter tills den kom, men det var ingenting att göra åt det. Kvällen var ljum och vacker - det gick ingen nöd på mig.
Trevligt sällskap hade jag också. Ja, det vill säga jag talade inte med de två damer som liksom jag stod och väntade, men det finns ju något som heter själarnas sympati. Det var det jag kände för dem. De var nämligen båda två utrustade med gitarr! Konstigt egentligen! Tre personer vid en busshållplats och alla tre med gitarr. Jag kom att tänka på den där vanliga ramsan "nio av tio filmstjärnor använder" och så namnet på en tvål. Kom också att tänka på det lilla skojiga tillägget, att den tionde tvättar sig aldrig och log för mig själv. De båda damerna uppfångade mitt leende och log vänligt tillbaka. Så såg en av dem på sin klocka och sa:
- Den dröjer . . .
Jag såg på min klocka. - Ja, nog är det fem minuter kvar . . .
Den andra damen skakade på huvudet.
- Nej, det är aldrig möjligt. Den är ju redan tio minuter försenad. Minst!
Jaså, bussen var försenad. Ja, ibland går de hur som helst, det vet jag också. Kommer ibland tre i sällskap som om de vore mörkrädda eller sällskapssjuka, däremellan kan man stå och känna hur man åldras långsamt men säkert.
Jag hade sett åt ett annat håll för ett ögonblick och därför inte märkt den röda buss som nu kom rullande. Röd! Så skojigt att de ändrat färg. Förut hade de varit smutsgula. Den här såg gladare ut.
- Upp nu, flicka lilla, sa den ena damen och föste mig handfast fram mot dörren.
Jag fumlade i fickan efter pengar men fick naturligtvis inte tag i någon lös enkrona.
Jag bara väntade på det irriterade utropet från konduktören som alltid annars brukar komma - man ska ju ha pengarna i beredskap, och jag blir alltid själv arg på damer som först ställer ifrån sig handväskan, sedan långsamt öppnar den, sedan lika lugnt gräver fram en portmonnä eller plånbok och till slut räcker fram en femtiolapp att växla. Vore jag konduktör skulle det vara troligt att jag lutade mig över ratten och brast ut i bitter gråt. Jag blir nämligen så förtvivlat nervös, när det går för långsamt.
Den här konduktören var inte alls som de vanliga. Han viftade bara lite med handen och sa:
- Det gör vi upp sedan.
Det hade stundat andra tider, det var då ett som var säkert.
Jag slog mig ned på en av de få platser som var lediga och fortsatte mitt idoga letande efter pengar. Hittade till sist den enkrona jag visste skulle finnas i fickan och höll den i nypan, färdig att lämna fram den vid nästa hållplats.
Under tiden såg jag mig omkring i bussen - bara damer. Alla möjliga åldrar - en del lika unga som jag själv, andra upp till sjuttio år. Verkade att känna varandra de flesta också.
Aj, aj, tänkte jag, medan ett ljus gick upp för mig, de är på väg att fira någon, förstås. En hel förening som ska på födelsedagskalas till någon medlem.
Vi hade åkt förbi två hållplatser nu utan att stanna. Här gick det undan skall jag säga. Två hållplatser till och jag skulle stiga av.
Jag betraktade lite mer ingående det pratande och skrattande sällskapet. Så skulle det alltid se ut i en buss, tänkte jag. Så trivsamt det skulle vara då.
- Och hur länge har du spelat gitarr då, frågade plötsligt damen bredvid mig.
- Inte länge alls, sa jag. Bara ett halvår sådär ungefär . . .
- Ja, det var ju inte så mycket, men har man bara musiken och rytmen i kroppen, så . . . Och det har du säkert!
Musiken och rytmen i kroppen - det där skulle Malin och Gerd höra. Här var en, som bara genom att se på mig förstod, att jag var en flicka med rytm och musik i kroppen.
- Det roligaste är att spela tillsammans flera stycken, sa damen bredvid mig. Det är så det sjunger i en då.
Jag höll varmt med henne om det. Visserligen hade jag ännu aldrig fått pröva på vad det ville säga, men jag hoppades att Giggi skulle bli så upptänd, att hon skaffade sig en egen gitarr. Sedan skulle vi också spela så det sjöng i kroppen.
Jag kastade en blick upp mot hyllorna - och möttes av en egendomlig anblick. Där låg fullt med gitarrer . . .! Hade varenda människa i denna buss en gitarr? Drömde jag eller vad var det frågan om.
Jag kastade en blick ut genom fönstret ... Vi var utanför stan! Rullade i väg mot Gammeltuna.
Jag flög upp . . .
Men snälla nån, jag ska av . . .
Just då gjorde bussen en liten sväng, så jag damp ned på bänken igen.
Jag skulle ha stigit av vid Parkvägen, hojtade jag fram till konduktören.
Konduktören gav mig en blick i spegeln ovanför sig.
Då skulle du ha tagit en annan buss, flicka lilla. Den här stannar inte förrän vi är framme. Den är abonnerad.
- Men snälla ni . . . sa jag nästan förtvivlad.
Det hade blivit tyst i bussen och allas ögon vändes mot mig.
-Men min lilla vän, sa damen bredvid mig, såg du inte att bussen var abonnerad?
Jag skakade på huvudet.
- Det var mitt fel, ropade den dam, som med kraftig arm föst mig upp på bussen. Jag var alldeles övertygad om att flickan skulle med oss. Hon hade ju gitarr i handen och allt . . .
Damen bredvid mig skrattade hjärtligt.
- Så du tog med alla som hade gitarr, då, Frida. Tänk om vi skulle ta och berätta för den här stackars flickan vart vi är på väg . . . hon ser ju rent förskrämd ut.
Jag nickade tacksamt. Ville kolossalt gärna veta vart vi var på väg.
- Det här, förstår du, sa damen vid min sida, är en nystartad förening som heter "Gitarrens vänner". Vårt valspråk är "Spela och var glad" och vi är som du ser inte så dystra av oss. Somliga av oss tillhör K.F.U.K., somliga är med i Frälsningsarmén också, de unga här är från olika ideella ungdomsföreningar. Nu hade vi tänkt att inviga föreningen med en musikstund i Gammeltuna. Musik först, så en trevlig kaffestund och så musik igen. Sedan far vi hem med den här bussen. Som du hör är det inga farligheter du är ute på.
Nej, det förstod jag ju. Snällare damer hade jag sällan skådat. Men saken var ju inte fullt så enkel.
- Jag skulle ner till en kamrat, sa jag. Och hon väntar mig faktiskt. Kommer jag inte snart så ringer hon ju hem och undrar var jag är.
Den vänliga damen klappade mig lugnande på handen.
- Vi är snart framme nu. Det första du gör, så ringer du hem och till din kamrat och säger var du är och att du kommer hem klockan elva i kväll. Vi sätter av dig utanför din port. Blir det bra så?
Jodå, visst blev det bra. Jag tackade och log blekt.
Ringa hem och förklara att jag stigit upp på en abonnerad buss och hamnat bland "Gitarrens vänner"! Att jag skulle höra musik, dricka kaffe och så småningom komma hem med abonnerad buss igen. De skulle inte tro sina öron därhemma . . .

Spela och var glad

Jag la på luren och steg ut ur telefonhytten.
Korridoren var full av folk nu, och nya människor myllrade oavlåtligt in genom den öppna porten. "Gitarrens vänner" skulle komma att få fullt hus redan vid sin premiär, det var då ett som var säkert.
I en stor sal intill hördes det hemtrevliga slamret av porslin, och jag tog mig en sväng dit in, dels för att få en överblick av kaffebordets möjligheter - det kunde väl inte vara bara skorpor de bjöd på - dels för att erbjuda mig att hjälpa till. Hade jag kommit hit på snålskjuts så skulle jag väl göra lite nytta för mig.
Kaffebordet dignade av saffranskransar, småbröd och sockerkakor. Jag spanade efter gräddtårta, som är min passion, men någon sådan syntes inte till ännu. Stod säkert i kylskåp, det skulle ju knäppas på gitarrer en timme framåt först.
Jag frågade en förbiilande dam om jag kunde hjälpa till på något sätt, och hon hade genast användning för mig.
Tacksamt överräckte hon en korg med teskedar, som skulle placeras ut, och försvann sedan ut i köket. Det var ju ett litet lätt arbete. Jag gick ordentligt fram utefter det jättestora bordets sidor och placerade en tesked vid varje kopp. Hoppade inte över någon - det var en ren fröjd att se hur ordentlig jag var. Tyvärr såg mig ingen.
Jag var precis färdig när musikstunden skulle börja och slank in och satte mig. På den bakersta bänken - det fanns inte plats någon annanstans. Det var lite synd, tyckte jag, jag hade gärna velat se de gitarrspelande på närmare håll. Studera deras teknik och så där.
Just nu satt ett ungdomligt gäng uppe på estraden. Det var juniorklubben Nicolaiflickorna. Det stod på en skylt bredvid dem. Framför dem längs hela rampen var en prunkande rad av krysantemum i gyllengult och rostrött, och över deras huvuden var spänt en transparang eller vad jag ska säga, där "Gitarrens vänners" valspråk var präntat - "Spela och var glad!"
En dam hälsade med några korta ord alla de närvarande hjärtligt välkomna och så klämde Nicolaiflickorna i.
Himmel, så bra de spelade. Det var som damen på bussen sagt - så det sjöng i kroppen. Gud, så bra att jag klivit på fel buss, så att jag inte gått miste om det här. Hade de så gräddtårta till kaffet var ju kvällen toppen helt enkelt.
Den ena lilla föreningen efter den andra uppträdde med var sitt egenhändigt program, applåderna smattrade och stämningen var högt i topp.
Då gled plötsligt en person ned bredvid mig på bänken - knuffade faktiskt till mig lite för att få plats och jag vred förargad på huvudet.
Det var Giggi som hade kommit!
- Du . . . ? sa jag.
Giggi nickade.
- Som du ser? eller har jag förändrats sedan du såg mig sist.
- Nej, men hur har du kommit hit?
- Med buss, förstås. Den vanliga bussen - inte abonnerad. Tänkte ett tag att hyra en åt mig själv för att inte vara sämre än du men ändrade mig och trängdes med åtta andra.
- Men, varför . . .? Jag menar . . .
- Varför? Inbillar du dig för ett ögonblick att du skulle få sitta här och höra klämmig musik och sedan vräka i dig tårta utan att jag skulle få vara med. Ånej, tack! - Hjälp, vad de spelar bra förresten!
- Fantastiskt! Men de slutar om fem minuter, för då är det kaffepaus.
- Blir det inte mera sen? utbrast Giggi besviken.
- Jo, efter kaffet! Då ska alla småklubbarna spela på en gång. Det måste bli något helskönt . . .
- Vajert! sa Giggi belåtet. Ska inte du uppträda också, Lotta.
- Jag! Du är inte klok. Det skulle ju bli som myggpip efter allt det här.
Den sista lilla gruppen troppade ner från podiet, avtackad med samma entusiastiska applåder som alla förut. Och den dam som ledde det hela steg fram och sa att nu var det dags för kaffet. Sedan skulle det bli ytterligare en halvtimmes underhållning - då med hela orkestern, som hon uttryckte sig. Det vill säga den nystartade föreningen "Gitarrens vänner".

© Ester Ringnér-Lundgren