Jag såg inte till Nora på en hel vecka.
   Ulla och jag var tillsammans varenda dag. Cyklade, plockade smultron, sydde dockkläder, läste - hade väldigt trevligt.
   Men då och då tänkte jag i alla fall på Nora. Det var så tråkigt att vi inte var goda vänner längre.
    Så en morgon när jag steg ut på verandan med ett par smörgåsar och ett glas mjölk såg jag Nora nere på vägen, alldeles i närheten av vår grind. Tänkte hon komma in . . .? Nej, hon fortsatte hem till sig.
   Jag åt långsamt upp smörgåsarna och drack upp mjölken medan jag tänkte . . .
   Men det gick inte riktigt bra att tänka där. Det finns egentligen bara ett ställe där man kan tänka riktigt, riktigt bra, och det är nere på den lilla bänken längst ner i det ena hörnet av trädgården. Där har man hela den vildvuxna, "förtrollade", blommande trädgården framför sig, fåglar kvittrar och det susar så sommaraktigt vänligt i träden . . . Jag har givit den där platsen ett namn som bara jag vet om. Fridkulla heter den. Är inte det ett bra namn? Dit går jag alltid, när jag är ledsen eller bekymrad för något. Eller osams med Bettan eller Nora eller Ulla . . .
   Jag bar in mitt tomma mjölkglas och gick ner till Fridkulla.
   Bäst jag satt där och såg ut över trädgården och tänkte så hörde jag ett lätt prassel . . . Var det en igelkott?
   Jag såg ner mot marken, men där fanns ingenting. Det kom en liten vindil - och då prasslade det igen. Jag vände mig om - och då såg jag vad det var. I en buske strax bakom mig var ett brev instucket! "Till Tussi" stod det.
   Jag drog fram brevet och öppnade det. Det var från Nora.

      "Hej Tussi! Kan du inte bli sams med mig nu? Det är så tråkigt att vara osams. Det var fånigt det där med tigern, men jag tyckte det var så kul påhitt, och jag ville bara retas lite med dig, för att du bara brydde dig om Ulla. Men inte trodde jag att du skulle bli så himla rädd. Det var tråkigt, tycker jag.
Nora
P.S. Det finns en present till dig bakom busken. Titta får du se!"

   "Titta får du se!" Tänkte Nora lura mig igen? Nej - inte efter det brevet. Det var bussigt av henne att skriva det. Och det skulle bli väldigt roligt att bli sams igen.
   Jag reste mig och gick fram till busken. Böjde försiktigt undan grenarna och där inne . . . nej, så söt . . .
   Där inne satt en liten nallebjörn. En sådan där som man fick när man var liten och tyckte så rysligt mycket om.
   Jag tog upp den lilla nallen, sedan klättrade jag upp på min bänk, ställde mig på tå och såg över in till Nora.
   Hon var inte långt borta. Hon stod på trädgårdssoffan inne hos sig och spanade över till mig.
   - Hej! ropade jag.
   - Hej! ropade hon tillbaka.
   - Tack för nallen, sa jag. Den är väldigt söt.
   - Det var bra, sa Nora. Jag har köpt den för alldeles egna pengar.
   Nu kände jag att jag var väldigt, väldigt sams med Nora igen.
   - Du, sa jag, du kan väl komma in till mig, så hittar vi på ett namn åt nallen. Och dricker saft inne på vinden.
   Hur lång tid tar det egentligen att springa från Noras trädgård in till oss? Jag måste ta reda på det någon gång. Noras rekord bräcker jag nog inte i alla fall. Hon var framme vid vår grind på samma gång som jag.

© Ester Ringnér-Lundgren