P O L K A G R I S E N

Hej kära Lottavän och övriga läsare av Ester Ringnér-Lundgrens böcker!
Den här webbsidan har fått samma namn som lådan som Lotta har under sängen, den som är klädd med polkagrisrandigt hyllpapper. Lottas låda innehåller en blandning av allt möjligt, precis som den här webbsidan. Klicka
här för senaste inlägget. Trevlig läsning önskar webbredaktören

Ur "Var glad, Lotta" av Merri Vik © 1968

Jag klarade uppropet. Jag är glad att kunna säga det. Jag sa "ja" på rätt ställe och med hög, klar och tydlig röst. Ingen av mina kära lärare behövde betvivla att Lotta ställt upp för terminen. Full av energi och goda föresatser! Ja, det vill säga, det här sista visste ju inte de än, det sista visste bara jag.
Lockige Fridolf, vår klassföreståndare, hade säkert inte trott på det, även om han vetat. När vi samlades nere i vårt klassrum efter uppropet och han tog var och en av oss i hand och önskade oss välkommen tillbaka, hade han samma litet resignerade leende och roade blick som han alltid har till övers för mig. Mot de andra ler han som vanligt, men när han kommer till mig - ja, då kommer det där lätt resignerade fram. Det är inte nyttigt för mig. Jag tappar liksom sugen för ett ögonblick. Mina goda föresatser att bli skolans mönsterelev skrumpnar i kanten. Jag tror inte det är pedagogiskt riktigt av Lockige Fridolf att se ut så där. Tror nästan jag ska säga det till honom. Nu för tiden har man ju rätt att tala direkt ur hjärtat till sina lärare. Det står i varenda tidning. Helst ska man vara du med lärarna också! "Du, Fridolf", skulle jag vilja säga till honom. "Se inte så prövad ut när du hälsar på mig. Det hämmar mig i mina föresatser. Jag blir nere helt enkelt."

Ur "Kvirre, Hoppsan och trollspöet"
av Ester Ringnér-Lundgren © 1958

Solen sitter som en boll
uppå himlen blå.
Lyser ned på tre små troll
som i skogen gå.

Ur "Full fart, Lotta" av Merri Vik (pseud.)© 1965

Lotta Månsson vad du gör,
tänk dig tusen gånger för!

Det var väl en liten nyttig och uppfostrande vers? Om jag nu bara kunde komma ihåg den när den som bäst behövdes.

Ur "Trollstenen" av Ester Ringnér-Lundgren ©1959

Ett sådant förfärligt oväder det var! Kråke-Kajsa kurade ihop sig ännu mer där hon satt inkrupen intill stammen högt uppe i en tall i ödeskogen. Mycket hade hon sett och mycket hade hon varit med om, men maken till detta oväder kunde hon inte påminna sig. Stormen dånade fram genom skogen, tvingade furorna att böja sig, virvlade runt med snön och jagade tjutande vidare i vintermörkret. Kråke-Kajsa kunde ha flugit vidare och sökt bättre skydd, men det ville hon inte. Hon ville sitta just här där hon kunde se ett litet vänligt ljussken. Det var inte månens sken hon såg. O, nej, månen satt så kall och vass på den mörka himlen och såg ut som om den frös, den också. Nej, ljuset, som Kråke-Kajsa såg, silade ut genom ett litet fönster i en liten, liten grå stuga. Hade det inte varit för ljusskenets skull så skulle man knappast ha kunnat upptäcka stugan, så liten var den. I den lilla stugan bodde det små troll.

(Jadå, Kråke-Kajsa kliver snart in i stugvärmen).

Ur "Var glad, Lotta" av Merri Vik (pseud.)© 1968

Så gick jag då hem ensam i kvällen. Stjärnorna lyste så vackert och det susade så milt i alla stora trädkronor - jag kände mig bättre till mods utomhus än inne. Bekymren blev mindre, när det blev större omkring mig.

Ur "Farlig kurs, Kaja" av Ester Ringnér-Lundgren © 1967

Men det blev inte något tillfälle för oss att slumra till, för det blev inte Allan som talade på morgonsamlingen.
Det blev vår skolläkare, doktor Erling. Och så allvarlig han såg ut...
- Kära barn, började han stilla och såg ut över oss, och kära alla ni ungdomar! Jag är här för att tala med er i en oerhört viktig sak och jag ber er att verkligen ta på allvar vad jag säger, just för att det är så fruktansvärt allvarligt.
Jag kastade en blick upp mot Lasses håll, men han satt med blicken riktad rakt fram. Jag sneglade mot Petter... Likadant där. Innan jag vände blicken åter till doktor Erling hann jag i alla fall uppfatta Lilians blick. Den mötte min i tyst samförstånd. Hon anade alltså liksom jag vad som komma skulle.
Och vi hade anat rätt. Det var om narkotikafaran doktor Erling talade den närmaste kvarten.
Talade med låg men inträngande röst. Med ett enträget vädjande, djupt allvar som ville han att vi skulle minnas varje ord han sagt.
Det var knäpptyst i aulan. Inte ett harklande, inte ett enda skrapande med fötter, inte något knarrande i de fruktansvärt obekväma bänkarna. Det enda som hördes utom doktor Erlings röst var stormen, när den med ett tjut kastade sig mot de stora fönstren.
- Ni har allt framför er, sa han till sist. Förhoppningar, möjligheter, glädje, lycka, intressanta arbeten, studier, äventyr - allt vad livet kan bjuda er. Men ni har bara ett liv! Kasta inte bort det för dum klåfingrighets skull! Eller för nyfikenhets eller övermods skull! Tro inte att ni kan kontrollera makter och faror som är så mycket större och farligare än vad ni i er oerfarenhet kan ana. Och försök aldrig att lösa personliga sorger och bekymmer med medel som ger glömska för stunden. Ni löser inte några problem på det sättet. Ni gör dem i stället kanske olösliga för all framtid. Hjälp varandra! Ta ansvar för varandra - och för er själva.
Han tystnade, såg ut över oss med vänliga, kloka, men djupt allvarliga ögon. Nickade och gick ner från podiet.
Fortfarande inte ett ljud. Vi som alltid vilt applåderade allt vad vi tycker är bra lyfte inte en hand. Alla hade liksom en känsla av att applåder inte var på sin plats just nu. Vi blev sittande...
Det var vår unge musikdirektör som kom på den förlösande idén. Han gick snabbt upp på podiet, slog sig ned vid flygeln och spelade... vad var det nu... jag kände igen det, Schuberts "Impromptu" var det...
Stormens dån och de mjuka ackorden från flygeln - hela jag frös av en känsla så stark att jag inte kunde finna ord för den.

Ur "Arma Lotta" Merri Vik (pseud.) © 1966

Jag berättade om studentfesten och om ungdomarna jag träffat. Om Pauls lätta kyss på min kind sa jag ingenting. Liksom förtrollade saker i sagor skulle den mista sin glans och fövandlas till ingenting om jag talade om den. Jag visste ju ändå så väl att den ingenting betydde. För Paul! Det var bara en sådan där liten kyss som man kanske i högtidliga ögonblick ger åt en släkting som är mycket yngre än man själv och som dessutom står och ser bortkommen ut. Men om jag inte talade om den, då hade alltsammans - hela den underbara dagen - kvar sitt skimmer.

Ur "Trollskeppet" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

Alla stirrade mot dörren för att se vem det var som kommit in.    Det var ett ganska litet och spensligt troll med yvigt hår som spretade åt alla håll, med kloka gröna ögon och bläckfläckar här och där på kläderna.
   Knoppe reste sig med väldig fart ur gungstolen, störtade fram mot nykomlingen och grep hans hand.
   - Herr Snirkel, utbrast han. Herr Bläcke Snirkel, välkommen till vårt hus. Hur står det till? Och varför, varför skriver ni inte någon följetong?
   - Det går inte, sa herr Snirkel sorgset. Vintern har varit för lång. Inspirationen är borta.
   - Jaså, är det den som är borta nu igen? sa Prissa. Det var den ju ett tag förra vintern också. Hur bär ni er åt för att tappa bort den rätt som det är?
   Herr Snirkel log överseende och vänligt.
   - Min goda fru, sa han, inspirationen är inte en sak, vilken som helst, som man kan tappa och hitta precis som en penna. Inspirationen finns här!
   Och Bläcke Snirkel slog sig för sitt bröst.
   - Så bra då, sa Prissa nytert. Då vet ni ju var den är i alla fall. Ni skojar förstås bara när ni säger att den är borta. Nu sätter jag på kaffepannan.
   - Gör det, mor, sa Knoppe. Och låt oss få massor med bullar till. Herr Snirkel är säkert hungrig.


Ur "Hemligt budskap, Kaja" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

(Var det flaskpost igen? Nej, flaskan var tom. Kaja gick tillbaka till Petter)
   - Äventyren kommer inte så tätt, Kaja!, sa Petter när jag slog mig ned på stenen igen.
   - Men du ska få något som jag hittade nyss, fortsatte han och tog upp något ur sin ficka.
   En snäcka!
   En otroligt söt, vit liten snäcka med svagt rosafärgad insida.
   - Oh. . . sa jag förtjust.
   - Tycker du om den?
   - Ja, o ja . . .
   - Ja, jag fick för mig att du skulle tycka om den, sa Petter. Det var faktiskt därför jag tog upp den.
   Jag slöt handen hårt om min snäcka.
   - Jag tycker hemskt mycket om den, sa jag.
   Petter såg glad ut. Så blå hans ögon var . . .
   Vi blev sittande länge därnere vid stranden. Pratade inte om några märkvärdiga saker alls - och ändå var allt märkvärdigt.
   Vågorna rullade in med sitt stilla, frasande ljud, stänkte upp mot stenarna, drog sig tillbaka . . . Stor-Kasen och Lill-Kasen hade börjat sitt vänliga, blinkande ljus, himmel och hav flöt ihop i ett blått dis - och jag var så lycklig . . .

Sista raderna i "Full fart, Lotta" av Merri Vik © 1965

Det var en så vacker, ljus, löftesrik vårkväll.
   Litet längre bort, framför oss, kom en skara nybakade studenter. De sjöng - och sjöng vackert!
    "Inga sorger än / i våra sinnen bo / Hoppet är vår vän / och vi dess löften tro . . ."
   "Hoppet är vår vän . . ." - kan man tänka sig bättre ord?
   Jag menar nu inte med avseende på sådana struntsaker som om jag skulle hänga buketten rätt på Paul eller inte - utan på allt i det stora hela . . .
   Jag skulle gå hem och skriva det i stora bokstäver på min kom-i-håg-tavla! "Hoppet är vår vän . . ."
   "Och vi dess löften tro . . ."


Ur "Kvirre och Hoppsan på tigerjakt" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

Sedan fortsatte han att spela en lång stund till.
   Han spelade för den sovande skogen, för silvermånen, för de glittrande stjärnorna - och för sig själv!
   Det finns ingenting som är som musik! tänkte Hoppsan. Ingenting!



Ur "Det går över, Kri" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

- Nej, men titta, sa Vimsi, där går Björn! Och den där flickan, vad var det hon hette nu igen . . .
   Kri tog blicken från näckrosorna.
   Det var sant - Det var Björn och Margita, som sneddade över gatan, gick tvärs över promenadvägen och fortsatte över bron. Utan att ha sett Kri och Vimsi.
   Alltsammans hände på ett par minuter, men lämnade Kri stående stilla med en känsla av häpnad. Det gjorde inte ont längre! Hon såg Björn leende vända sig till Margita och säga något - men det gjorde inte ont längre . . .



Ur "Kri och Vimsi" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

En clown. Inte den traditionella typen med vitpudrat ansikte och röd jättemun utan en högst vanlig karl bara litet löjligt utstyrd. Han hade en jätterock med för långa ärmar, som han hade besvär med, och på huvudet halkade en liten fånig hatt hit och dit. Hans ansikte var barnsligt runt och snällt och han rörde sig med rörande tafatta gester.
Han var "musikalisk clown" visade det sig.
Alltunder det han nojsade och småpratade, snubblade, vek upp sina för långa ärmar och satte den lilla löjliga hatten till rätta, plockade han ur ett knyte, som han släpade på, upp det ena musikinstrumentet efter det andra och spelade en melodi på vart och ett. Och spelade ofattbart bra.
Det var tjusigt, på något sätt rörande och fantastiskt lustigt ibland.
Hela tältet genljöd av glada skratt, och Vimsi glömde för en stund såväl den kvalmiga värmen som den fräna cirkusluften.
Men plötsligt kom där en annan figur in på scenen. Det var en stor karl med mörkt och okänsligt ansikte.
Han började härja med den lille clownen, bröt sönder hans flöjt, sparkade bort hans knyte, satte krokben för honom ideligen, ideligen . . .
Nu steg skrattsalvorna till rena lavinen.
Men Vimsi kände sig plötsligt otäckt kall och illamående.
Det kom plötsligt för henne, att det var Livet självt, som utspelades framför henne. Livet sådant det kunde vara, när hårdhet ställdes mot tafatt hjärtevärme och ett rörande leende.
Vad är det med mig? tänkte Vimsi desperat. Varför kan jag inte skratta som alla de andra? Som Hans och Lena . . . Lena! Vimsi råkade i detta ögonblick att se åt hennes håll. Hon satt alldeles stilla utan ett leende. Som om hon känt, att Vimsi betraktade henne, vred hon på huvudet och de båda flickornas ögon möttes. Och som i en spegel uppfattade de för en bråkdels sekund sin egen plågade blick . . .
Numret var slut. De båda clownerna drog sig under ideliga bockanden tillbaka.
Bara några meter framför sceningången släppte den lilla clownen sitt knyte, tog med båda händerna av sig sin lilla löjliga hatt och bockade sig ända ned till golvet.
Den långe gjorde i samma ögonblick en helomvändning, snavade över knytet och for pladask i golvet.
Då skrattade Vimsi och Lena!
Ja, alla andra också, men Vimsi och Lena var först.



Ur "Arma Lotta" av Merri Vik (pseud.) © 1966

. . . en pytteliten tavla, säkert bara tjugofem gånger femton centimeter i storlek. En liten stämningsfull sak med några gråa gamla skjul, sådana man kan få se vid logbacken på en gård på landet. Det var en vinterkväll i februari - man såg tydligt att det var februari . . . Snön låg djup , men över alltsammans låg en svagt violett, längtansfull dager, så som den bara blir i februarikvällar. Jag älskade tavlan.



Ur "Tussis sommarlov" av Ester Ringnér-Lundgren © 1954

Båten vi for hem med hette Örnen. När jag vilat mig lite gick jag fram till de andra som stod alldeles i fören. Det var bara moster som satt kvar, för Barbro hade somnat i hennes knä. Men vi andra stod som sagt i fören, och det var bland det tjusigaste jag varit med om. Skummet fräste om bogen, solen hade gått ner och vi såg inte längre land. Men det luktade saltvatten, fiskmåsarna flög tätt över oss och inifrån båten hördes hela tiden dunkandet av maskinen. Jag stirrade ut över det blågrå vattnet, jag hörde en klockboj klämta nära intill, och jag tänkte att det var då bra synd att jag inte var pojke så jag kunde bli sjöman, för det måste vara härligt.




Ur "Kvirre och Hoppsan på tigerjakt" av Ester Ringnér-Lundgren © 1963?

Hur som helst ska du inte vara orolig, för vi har trolleribok med oss.



Ur "I samma klass" av Ester Ringnér-Lundgren ©1954

Marken var täckt av ett tunt lager snö som fallit under natten, och alla telefontrådar och trädgrenar var klädda med rimfrost. Det låg adventsstämning i luften, och man kände sig snäll och glad och förväntansfull.
Söndagsmorgonen blev lika vacker. Men då hade Annika och jag stigit upp i ottan, medan det ännu var alldeles mörkt, och kokat kaffe.
Så hade vi tyst på tå tassat in och satt ett tänt ljus i mammas rum och ett i Malins. Och medan ljusen brann med stilla lågor i de mörka rummen hade vi sjungit "Bereden väg för Herran" och en gammal adventsvisa* som jag aldrig kan höra eller sjunga utan att känna en underlig rysning av högtid. Det är en vers som lyder så här:
Var still och lyss, ty himlens dörr / står öppen nu på glänt! / Hör änglasången nu som förr! / Det är advent, advent.
Jag minns att när jag var liten och mamma kom in och sjöng den på den första adventssöndagens morgon så smög jag mig upp och tittade ut bakom rullgardinen för att se om det fanns en dörr på himlen och om den verkligen stod på glänt i denna morgon. Men jag såg ingen öppen dörr, och jag förstod inte riktigt det, men jag tyckte allting var så vackert ändå.

* "Det susar genom livets strid" är en adventspsalm som skrevs av Carl Boberg 1883, ursprungligen med 5 strofer. Den bearbetades 1984 av Harry Lindström. Melodi av David Ahlberg 1894." (Källa: Wikipedia)



Ur "Lilla Trulsa och trollet Traske" av Ester Ringnér-Lundgren ©1973

Det var natt. Men månen stod högt på himlen och lyste silvervit över Morgonfriska sovande skog. Den lyste in i den lilla trollstugan vid hasselsnåret också. Allt var tyst i skogen, om man undantar en och annan ugglas hoande och rasslet i tallarnas kronor, när en vindil sakta kom susande. Allt var tyst inne i stugan också, om man undantar trollfars snarkningar och Solkatts spinnande.


Till början på sidan

Startsidan
Läshörnan
Fakta och länkar
Utställning


© B.Ossung